Terminer och terminskontrakt

Ett terminskontrakt är ett avtal om att köpa eller sälja en bestämd tillgång vid en bestämd framtida tidpunkt, till ett pris som bestäms redan i dag. Båda parter binder sig. Den här sidan handlar om terminer som finansiella instrument, alltså en form av derivat. Ordet ”termin” betyder också skoltermin, och i börssammanhang används ”terminerna” dessutom ofta i en snävare betydelse, nämligen indexterminer som antyder var börsen väntas öppna. Det är samma instrument, men bara en av många användningar.

Så fungerar ett terminskontrakt

Ett terminskontrakt har fyra beståndsdelar: en underliggande tillgång, en mängd, ett pris och en slutdag. Den ena parten åtar sig att köpa, den andra att sälja. Priset låses vid avtalstillfället, medan affären genomförs på slutdagen.

Vinsten eller förlusten uppstår ur skillnaden mellan det avtalade priset och marknadspriset på slutdagen. Har den underliggande tillgången stigit över det avtalade priset går köparen med vinst, eftersom köparen får köpa billigare än marknaden. Har den fallit går köparen med förlust och säljaren med vinst. De två parternas resultat speglar varandra: det som den ena vinner förlorar den andra.

Alla terminer avslutas inte med leverans. Många kontrakt är kontantavräknade, vilket betyder att bara värdeskillnaden regleras i pengar, och de flesta positioner stängs dessutom före slutdagen genom en motsatt affär i samma kontrakt.

Forward och future: två sätt att bygga samma avtal

Skillnaden mellan de två varianterna handlar om hur avtalet är förpackat och vem som står emellan parterna.

En forward är ett bilateralt avtal, alltså ett avtal direkt mellan två parter. Villkoren skräddarsys: mängd, kvalitet och slutdag kan sättas precis som parterna vill. Priset av den flexibiliteten är att motpartsrisken finns kvar hela vägen till slutdagen. Om motparten inte kan fullgöra sitt åtagande när det väl blir dags står den andra parten där med en fordran i stället för en affär.

En future är standardiserad och handlas på en börs. Kontraktsstorlek och slutdagar är fastställda, vilket gör kontrakten utbytbara och därmed likvida. Framför allt går affären via en central motpart, ett clearinghus, som träder in mellan köpare och säljare och blir motpart åt båda. Motpartsrisken flyttas därmed från den enskilda motparten till clearinghuset. EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister, i dagligt tal Emir, syftar enligt Finansinspektionen till att öka insynen och minska riskerna på derivatmarknaden, och ställer bland annat krav på att centrala motparter ska vara auktoriserade.

Den avgörande skillnaden mot optioner: en skyldighet, inte en rättighet

Den som köper en option köper en rättighet. Faller affären ut fel kan optionen lämnas outnyttjad, och förlusten stannar då vid den premie som betalades. Premien är känd i förväg och utgör köparens tak för förlusten.

En termin fungerar inte så. Här finns ingen premie att avstå ifrån och inget val på slutdagen. Båda parter är bundna vid avtalet, och båda måste fullgöra det oavsett hur marknaden har rört sig. Det finns alltså inget inbyggt tak för hur stor förlusten kan bli: den följer prisrörelsen i den underliggande tillgången, och det avtalade priset gäller även om marknadspriset har rört sig kraftigt åt fel håll. En terminsposition liknar i det avseendet mer en utfärdad option än en köpt.

Daglig avräkning och marginalsäkerhet

Börshandlade terminer avräknas dagligen. Clearinghuset värderar varje position mot dagens marknadspris och för över värdeförändringen mellan parterna, varje handelsdag fram till slutdagen. Vinsten eller förlusten realiseras alltså löpande i stället för att samlas upp till slutdagen.

För att kunna fullgöra åtagandet ställer innehavaren en säkerhet, en marginalsäkerhet. Den fungerar inte som en köpeskilling utan som en buffert för framtida värdeförändringar. Rör sig priset åt fel håll tär förlusten på säkerheten, och när den understiger den nivå som krävs begär clearinghuset eller mäklaren mer pengar. Kravet kommer under kontraktets löptid, ofta med kort varsel, och kan behöva mötas samma dag.

Det är den praktiska konsekvensen som ofta underskattas. En terminsposition kan kräva att pengar skjuts till löpande, även av den som bedömer att marknaden ska vända tillbaka. Kan de pengarna inte skjutas till kan positionen stängas med förlust, oavsett hur priset sedan utvecklas. Uthålligheten i positionen bestäms alltså inte bara av analysen utan av likviditeten. Marginalkraven sätts per kontrakt och ändras över tid, och kontrolleras hos den egna mäklaren och den aktuella marknadsplatsen. Hur säkerheter och positionsstorlek hänger ihop behandlas under riskhantering.

Ursprunget: att låsa ett pris i förväg

Terminen uppstod i handeln med råvaror, och den ursprungliga funktionen förklarar konstruktionen bättre än något annat exempel. En odlare vet vad skörden kostar att producera men inte vad den kommer att betinga när den är bärgad. Genom att sälja en termin låser odlaren ett pris i förväg och byter bort osäkerheten. Motparten, som behöver varan, låser samtidigt sitt inköpspris.

Ingen av dem gör det för att gissa rätt om priset. De gör det för att slippa gissa. Att båda parter är bundna är själva poängen: det är bindningen som gör priset förutsägbart. Samma konstruktion används i dag på aktier, index, valutor och räntor, både av den som vill neutralisera en risk och av den som vill ta en. Instrumentet är detsamma. Det som skiljer är avsikten.