Valutasäkring, så hanteras valutarisk

En svensk som äger utländska aktier har inte en exponering utan två. Den ena är mot bolagen, den andra är mot valutan. Båda påverkar värdet mätt i kronor, och den andra är den som oftast förbises. Valutasäkring är tekniken för att ta bort den andra exponeringen, och den är varken gratis eller självklart önskvärd.

Var valutarisken uppstår

Den som köper en amerikansk aktie gör i praktiken två affärer. Först växlas kronor till dollar, sedan köps aktien. När innehavet värderas i kronor räknas det tillbaka genom växelkursen. Resultatet blir en produkt av två rörelser: aktien kan stiga medan valutan faller så att det tar ut varandra, och båda kan röra sig åt samma håll och förstärka utfallet.

Detta gäller även den som aldrig aktivt valt en valuta. En bred global aktiefond har typiskt en stor andel amerikanska bolag, och innehavaren har därmed en betydande dollarexponering trots att fonden beskrivs som global och köps i kronor. Exponeringen syns inte i fondnamnet. Den som sparar månadsvis i en global indexfond har byggt en valutaposition, oavsett om det var avsikten.

Bilden kompliceras av att valutarisken egentligen inte sitter i noteringsvalutan utan i verksamheten. Ett bolag noterat i euro kan ha merparten av sina intäkter i dollar, och ett svenskt exportbolag noterat i kronor kan vara mer valutakänsligt än en del utländska innehav. Noteringsvalutan är en grov approximation av var risken faktiskt ligger.

Valutasäkrad eller osäkrad fond

I en osäkrad fond slår växelkursen igenom fullt ut. Andelsägaren bär både tillgångarnas utveckling och valutans. I en valutasäkrad fond använder förvaltaren valutaterminer för att neutralisera växelkursrörelsen, så att avkastningen i kronor närmar sig den som en lokal investerare hade fått. Samma fond finns ofta i båda varianterna som skilda andelsklasser, där den säkrade brukar märkas ut i namnet.

Säkringen är sällan exakt. Den läggs på ett belopp vid en tidpunkt och ställs om periodvis, medan tillgångarnas värde ändras hela tiden däremellan. En valutasäkrad fond är i praktiken ungefärligt säkrad, inte perfekt.

Hur säkringen går till

Det vanligaste verktyget är valutaterminen. Den som vet att ett belopp i dollar ska växlas till kronor vid en framtida tidpunkt kan avtala kursen redan i dag. Utfallet blir känt, och det gäller åt båda hållen: säkringen tar bort förlusten om kronan stärks, och vinsten om kronan försvagas. En termin är ett åtagande, inte en möjlighet. Mekaniken beskrivs närmare under terminer.

Alternativet är valutaoptioner, som ger en rätt men ingen skyldighet att växla till en viss kurs. Den som köper en option betalar en premie och behåller uppsidan om valutan rör sig till hens fördel. Optioner och terminer beskrivs samlat under derivat. Här är asymmetrin viktig: en köpt option har en begränsad och känd kostnad, medan en utfärdad, alltså såld, option har en principiellt annan riskprofil, där den erhållna premien är begränsad men åtagandet inte är det.

Kostnaden bestäms av ränteskillnaden

Valutasäkring är inte gratis, och kostnaden är inte i första hand en avgift utan en följd av hur terminer prissätts. Terminskursen är inte marknadens prognos om var valutan står i framtiden. Den är dagens kurs justerad för ränteskillnaden mellan de två valutorna. Vore det inte så skulle det gå att låna i den ena valutan, placera i den andra och säkra tillbaka utan risk.

Riksbanken beskriver villkoret i vice riksbankschef Anna Seims anförande Drivkrafter bakom kronans utveckling. En investerare som väljer mellan två likvärdiga placeringar i olika valutor är enligt teorin indifferent mellan dem om ränteparitet gäller: är räntan lägre i den ena valutan måste investeraren vänta sig en förstärkning av den för att valet ska gå jämnt ut. Överfört till säkringen betyder det att den som säkrar bort en valuta med högre ränta än kronans normalt får bära en löpande kostnad, medan förhållandet kan vara det omvända när räntan är lägre. Vilket som gäller följer av räntorna vid tillfället och ändras när de ändras.

Riksbanken är i samma anförande tydlig med att de förenklade sambanden inte är hela sanningen, och konstaterar att ”sambandet mellan ränta och växelkursen är i själva verket komplext” eftersom förväntningar om den framtida växelkursen påverkar dagens kurs. Vad säkringen kostar i ett enskilt fall framgår av produktens faktablad och villkor, inte av en tumregel.

Säkrat är inte automatiskt säkrare

Här går många fel. Ordet säkring låter som att risken minskar per definition. För en långsiktig sparare är det inte givet.

Resonemanget för att behålla valutaexponeringen bygger på hur valutor tenderar att röra sig när marknaden faller. Riksbanken har beskrivit tendensen så att valutor i små öppna ekonomier som den svenska har en benägenhet att försvagas i en miljö med förhöjd finansiell osäkerhet, vilket utvecklas i fördjupningen Varför har kronan försvagats i år?. Seims anförande pekar åt andra hållet ut den amerikanska dollarn som den mest kända säkra hamnen, som normalt stärks i kristider, tack vare rollen som världens reservvaluta. Sker bägge rörelserna samtidigt dämpas fallet räknat i kronor för en svensk med osäkrade utländska innehav, eftersom valutan då drar åt motsatt håll mot aktierna.

Men detta är ett resonemang, och det ska inte förväxlas med en regel. Riksbanken markerar själv i samma anförande att det inte generellt är så att kronan alltid försvagas i tider av ökad global osäkerhet, med hänvisning till senare forskning. Sambandet är en tendens som varierar över tid och som kan utebli precis när det behövs. Att räkna med valutan som en stötdämpare är att förlita sig på något som inte är utlovat.

Det finns lika giltiga skäl att säkra. Den som har kort horisont, eller vars utgifter ligger i kronor inom överskådlig tid, får med osäkrade innehav en extra källa till svängningar som inte har med bolagen att göra. Valet handlar därför inte om vilket som är säkrast i allmänhet, utan om vilken risk som ska bäras och varför. Det är en fråga om riskhantering och tidshorisont, utan ett svar som gäller alla.