Riskhantering i en aktieportfölj

Riskhantering i en aktieportfölj handlar om att veta vilka risker man bär, hur stora de är och vilka av dem man faktiskt får betalt för. Det är en disciplin, inte en checklista. Utgångspunkten är därför inte vilka verktyg som finns, utan vad som kan gå fel och varför. Portföljstrategin i stort behandlas på systersajten aktiestrategi.se. Här stannar vi vid risksidan.

Riskerna har olika namn och olika botemedel

Ordet risk används ofta som om det vore en enda sak. En portfölj bär flera olika risker samtidigt, och de reagerar på helt olika åtgärder.

Poängen med uppdelningen är praktisk. Ett verktyg som biter på en av riskerna gör ingenting åt de andra. Den som sprider innehaven över fler bolag har inte gjort något åt valutarisken. Att blanda ihop riskerna leder till en portfölj som känns skyddad utan att vara det.

Diversifiering tar bort en risk, inte alla

Diversifiering är det grundläggande och billigaste verktyget. Det kostar inget mer än besväret att sprida innehaven, och det finns inget löpande pris att betala för det. Genom att äga fler bolag, i fler branscher och fler länder, minskar betydelsen av vad som händer i ett enskilt bolag.

Men diversifieringen har en tydlig gräns, och den gränsen är själva kärnan i riskhantering. Spridning tar bort bolagsspecifik risk. Den tar inte bort marknadsrisken. När marknaden faller brett faller en väl diversifierad aktieportfölj också, och i just de lägen då spridningen skulle behövas som mest tenderar innehav att röra sig mer likartat än de gjort under lugna perioder.

Det är därför frågan om skydd uppstår. Marknadsrisken är den risk som blir kvar när allt annat är bortsprett, och den kan bara mötas genom att äga mindre aktier eller genom att betala någon annan för att bära en del av den.

Skydd är en premie, inte en gratislunch

Här ligger den nyansering som oftast saknas. Att skydda en portfölj med derivat kostar pengar. En skyddande position är en försäkring, och försäkringar har en premie.

Logiken är densamma som för vilken försäkring som helst. Någon annan tar över en del av din risk, och den parten gör det inte välgörande. Priset betalas antingen direkt, som premien för en köpt säljoption, eller indirekt, genom att uppsidan begränsas eller genom löpande kostnader för att hålla positionen vid liv. Hur stor kostnaden är i ett enskilt fall beror på villkoren i produkten och på marknadsläget. Mekaniken i optionsskydd går vi igenom i hedga med optioner, och de tekniska begreppen i vår genomgång av optioner.

Konsekvensen över tid är den viktiga. Ett skydd som ligger på hela tiden betalas hela tiden, medan det bara gör nytta ibland. Ett konstant skydd drar därför ner avkastningen över tid, och det gör det oavsett hur skickligt det är konstruerat. Skyddet är inte gratis bara för att det inte syns som en avgift på kontoutdraget. Det syns i stället i att portföljen växer långsammare under de perioder då marknaden stiger.

Motpartsrisk finns även i skyddet

Ett skydd är bara värt något om den som ska betala kan betala. I ett värdepapper som är utgivet av en bank, exempelvis en warrant, är innehavaren en fordringsägare hos emittenten, och emittentens finansiella ställning är en del av positionens risk. I börshandlade derivat träder normalt en central motpart in mellan köpare och säljare, vilket förändrar bilden.

Paketerade investeringsprodukter som riktas till icke-professionella investerare omfattas sedan den 1 januari 2018 av Priip-förordningen, som enligt Finansinspektionen innebär att den som utvecklar och säljer produkten ska ta fram ett faktablad som ska hjälpa icke-professionella investerare att förstå produkternas viktigaste egenskaper och risker. Där står villkoren för ett enskilt instrument.

Positionsstorlek och tidshorisont är också riskverktyg

De två mest underskattade riskverktygen kostar ingenting och kräver inga instrument.

Positionsstorleken avgör vad ett enskilt misstag betyder. Ett innehav som utgör en liten del av portföljen kan halveras utan att det förändrar särskilt mycket, medan ett dominerande innehav gör portföljens öde till bolagets öde. Att bestämma storleken innan positionen tas är därför ett riskbeslut, inte ett administrativt detaljbeslut.

Tidshorisonten avgör vilken risk som är relevant. Pengar som ska användas inom kort bär en risk som pengar som ska ligga länge inte bär: risken att den dag de behövs sammanfaller med en nedgång. Den som inte är tvingad att sälja vid en viss tidpunkt slipper låta marknaden bestämma tidpunkten. Hur nedgångar hanteras i praktiken behandlar vi i bear market-strategi, och den som har innehav i annan valuta hittar mekaniken i valutasäkring.

Riskmått beskriver det som varit

Risk mäts oftast med volatilitet, alltså standardavvikelsen i avkastningen, och med maximal nedgång, det största fallet från en topp till en efterföljande botten. Båda är användbara, och båda har samma grundläggande begränsning: de beskriver historiska rörelser.

Volatilitet mäter hur mycket en tillgång har svängt, inte hur mycket den kan svänga, och behandlar dessutom uppgångar och nedgångar likadant trots att en investerare knappast upplever dem lika. Maximal nedgång säger vad som inträffade under den period som mätts. Det värsta som hänt hittills är inte en gräns för hur illa det kan bli.

Måtten är alltså beskrivningar, inte garantier. De hjälper till att sätta ord på hur en portfölj har betett sig, men de förutsäger inte nästa nedgång. Riskhantering som lutar sig helt mot ett mätetal har bytt ut en osäkerhet mot en siffra, vilket är bekvämt men inte samma sak som att risken har minskat.