Warranter, så fungerar de

En warrant är ett värdepapper som ger innehavaren rätt att köpa eller sälja en underliggande tillgång till ett bestämt pris fram till en bestämd slutdag. Funktionellt påminner den om en option, och räknas till derivaten. Den avgörande skillnaden ligger inte i hur avkastningen räknas fram, utan i vem du har att göra med. En warrant ges ut av en bank, och den banken är din motpart. Går emittenten omkull kan warranten bli värdelös, oavsett hur den underliggande tillgången har utvecklats.

Så är en warrant konstruerad

En köpwarrant ger rätt att köpa den underliggande tillgången till lösenpriset, en säljwarrant ger rätt att sälja. Rätten gäller fram till slutdagen. Stiger den underliggande aktien över lösenpriset får köpwarranten ett värde, och ligger aktien kvar under lösenpriset på slutdagen förfaller den utan värde. I praktiken avräknas de flesta warranter kontant, alltså genom att skillnaden mellan lösenpris och marknadspris betalas ut, i stället för att aktien faktiskt byter ägare.

Finansinspektionen beskriver produktkategorin kort och rakt i ett tillsynsbeslut: ”Warranter är så kallade strukturerade produkter med hävstång”. I samma beslut konstaterar myndigheten att de warranter som prövades var komplexa finansiella instrument förenade med hög risk, och att konstruktionen gör det svårt att överblicka avkastningsmöjligheterna.

Emittentrisken är den viktigaste skillnaden

Det här är den punkt där warranten skiljer sig mest från en börshandlad option, och den är lätt att missa eftersom den inte syns i prisdiagrammet.

När du köper en warrant köper du ett löfte från emittenten. Du äger ingen andel i det underliggande bolaget och du har ingen fordran på det. Du har en fordran på banken som gav ut papperet. Kan banken inte betala spelar det ingen roll att din marknadssyn visade sig vara riktig. Kravet står sig bara så länge motparten står sig.

En börshandlad option fungerar annorlunda på just den punkten. Den handlas över en marknadsplats där en central motpart normalt träder in mellan köpare och säljare och blir motpart till båda. Kreditrisken mot den enskilda banken i andra änden av affären försvinner då ur bilden på det sätt den finns i en warrant. Två produkter kan alltså ge nästan samma avkastningsprofil och ändå bära olika risk, eftersom risken sitter i konstruktionen och inte i kurvan.

Emittenten ställer också priserna

Warranter är noterade och handlas över börs, men prisbilden kommer normalt från ett enda håll. Emittenten är i regel också den som ställer köp- och säljkurser i sin egen produkt, alltså den som fyller rollen som marknadsgarant. Det är en annan marknadsstruktur än på en optionsbörs, där många aktörer ställer priser mot varandra i samma kontrakt.

Konsekvensen är värd att förstå innan man handlar. Din motpart, din prissättare och din produktkonstruktör är samma part. Hur kursen ställs, hur stora volymer som ställs och under vilka förhållanden åtagandet gäller är villkor som varierar mellan emittenter och mellan produkter. De påståendena hör hemma i emittentens eget material, inte i en generell artikel, och vi anger därför inga spreadar eller avgifter här.

Hävstången skär åt båda håll

Hävstången är hela poängen med produkten och samtidigt dess främsta risk. Genom konstruktionen får innehavaren en exponering mot den underliggande tillgången som är större än det belopp som investerats. En liten rörelse i aktien ger en betydligt större procentuell rörelse i warranten, i båda riktningarna.

Det finns en asymmetri här som är lätt att underskatta. Nedsidan är begränsad till det investerade beloppet, men det beloppet kan förloras i sin helhet, och det kan ske utan att den underliggande aktien har fallit särskilt dramatiskt. Aktien behöver inte gå till noll för att warranten ska göra det. Det räcker att den ligger på fel sida om lösenpriset när tiden tar slut.

Tiden arbetar mot innehavaren

En warrants värde består av två delar. Den ena är realvärdet, alltså vad rätten är värd om den utnyttjas i dag. Den andra är tidsvärdet, som är betalningen för möjligheten att den underliggande tillgången hinner röra sig åt rätt håll innan slutdagen.

Tidsvärdet urholkas mot slutdagen och är noll när den infaller. Det betyder att en innehavare kan ha rätt om riktningen och ändå förlora pengar, för att rörelsen kom för sent eller blev för liten. En warrant är därför ett åtagande om både vad som ska hända och när det ska hända. Det är en väsentligt svårare uppgift än att bedöma riktningen ensam, och det är en av anledningarna till att produkten kräver aktiv riskhantering.

Villkoren står i faktabladet

Paketerade investeringsprodukter som riktar sig till icke-professionella investerare omfattas av Priip-förordningen. Finansinspektionen sammanfattar innebörden så att alla som utvecklar och säljer sådana produkter ska ta fram ett faktablad som ska hjälpa icke-professionella investerare att förstå produkternas viktigaste egenskaper och risker, jämföra olika produkter och fatta välgrundade investeringsbeslut. Förordningen gäller sedan den 1 januari 2018.

För en warrant är det alltså emittentens faktablad som är källan till de konkreta villkoren: kostnader, löptid, lösenpris, hur avräkning sker och vilka risker emittenten själv anger. Sådana uppgifter skiljer sig åt mellan produkter och ändras över tid, och de går inte att slå fast generellt. Den som vill veta vad en viss warrant kostar och hur den är konstruerad får läsa faktabladet för just den warranten.

Värt att notera är också vad ett faktablad inte är. Det är ett informationskrav, inte ett kvalitetsintyg. Att en produkt har ett faktablad och står under Finansinspektionens tillsyn betyder inte att myndigheten har godkänt just den affären eller bedömt att den passar en enskild investerare. Finansinspektionen har pekat på att komplicerade finansiella produkter, som vissa strukturerade produkter, ofta är svåra att förstå samtidigt som de ibland är dyra och förknippade med stora risker.